Polarhundar på Särnaheden

Med glatt humör och krypande förväntan gav sig det överlastade Renauskåpet iväg mot årets polarhundmästerskap i Särna. I hytten satt tre mushers (draghundsförare) Ia, Kalle med co-driver My i mitten. Därinne i  "skåpet" kikade ylande Samojeder fram mellan skidor, pulkor, slädar, resväskor och annat bra att ha - samt något måste. Allt liknade ett plocke pinn spel i kaos. Inför rastningen var en total utrymning av "skrotet" ett måste. Så står vi där på en rastplats i norra Värmland med "flyttlasset" runt det jordfasta bordet - till förnöjelse för förbipasserande. Ekipaget fick inkassera många glada tut, skratt och vinkningar vilket enbart gav en extra krydda.
Några korta solvägar och ett otal oändliga isgator senare svängde flyttlasset in på den gamla 1700-talgåden som skulle bli vårt högkvarter under en hektisk vecka i dragets tecken. Här gäller det att börja med en rivstart packning - hundar ut och klart för veterinärbesiktning i pannlampans sken. Den norske veterinären lämnar inget åt slumpen. Det stretchas, ögon, öron, tänder och tillslut klartecken för start nästa dag.
Morgonstund har grus i ögonen - ett drömtillstånd som snabbt avbryts - först genom ett försiktigt jämmer, sedan av ett ensam yl för att slutligen övergå till ett unisont yl med orkanstyrka. Hundratals polarhundar ylar i norra Europas största hundkör. Den som försover sig här är inte bland de levandes skara. Nu är det samarbete som gäller - hundar ut, mat - rastning. Hundarna vet vad som är på gång och har helt enkelt inte tid att släppa en enda liten bajsbulle. Jaja - det är väl det vi skall göra på banan senare. Mitt i röran hinner vi ändå hjälpa en kompis med kylarvätska, låna ut en pulka och väga in den medan IA hjälper till med hundrastningen - här hjälper alla varandra till och med konkurrenten fram till start och vid målgång. Den som finns på plast hugger i = oskriven lag på och utanför banan.
Först ut på banan är juniorerna med sina småslädar längs en 5 km bana. Därefter de nordiska åkarna som får vissa problem i det brana utförslöpet med en avlsutande 90 graders kurva - här gäller det att försöka stå på benen. Totalt skulle 172 starter avverkas på tre dagar. Min målsättning var att klara dragprovet på 3*15 km. Nu är det dags för öppenklass - släde 50 km. Även här blir vi inblande som starthjälp. Så ropas flerfaldige europamästaren Per fram till start - men var är han??? Jo! 100 m längre upp står tolvspannet färdigt och nu kommer ekipaget i full karriär ner mot start - hastighet? 35-40 km/t Herregud!! Hur ska han kunna stanna vid startlinjen??? Då plötsligt i ett moln av snö kastar han snöankaret - sätter blixtsnabbt foten på det genom ett kraftigt tryck samtidigt som den andra pressar ner bromsen så djupt som möjligt - och då som en uppenbarelse bara står spannet där mitt på startlinjen - "4 min kvar". Han går lugnt och kramar alla hundar och småpratar med dem - ingen stress här alltså.
- 30 sek kvar! han fattar slädens styrbåge och som ett givet tecken stegras hundarna i ett gemensamt vrål och så plötsligt är han borta. I fjärran ser vi hur spannet liksom rinner iväg uppför bergen. Det ser ut att gå lika fort uppför som utför.
Tiden rusar mot start och där finns jag på startlinjen. Swich iväg - det branta utför. Trodde jag - Broud börjar konstra och tränger ut Tarrow i lössnön - något som får honom att knäa. Hör rop bakom mig, men lyckas genom sträng röst rappa kommandon få spannet på rätt köl. (efteråt hörde jag att det fanns kamrater som var på väg ner för att hjälpa till - tur att dom inte hann göra det - då hade jag varit diskvalificerad redan från start)
Nu susar vi iväg mot hålnårskurvan - vad du än gör håll hårt i släden - släpp inte taget även om du går ner på kvä. Känner hur släden kastas upp på ytterkurvans isvall och så ner igen - sedan kommer ett brant uppför. Här gäller det att hjälpa till (i slädhundsstil får man hjälpa hundarna hur mycket som helst - sparka - springa mm) Den som säger att han åker släde har aldrig "vatt mä". Så precis efter det där uppför just när farten ökar sätter sig Bobby pladask för en skitpaus i den gnistrande myrsolens sken ganska idylliskt - men har vi tid? Resterande slädtur resulterar i otaliga skitstopp, härliga krystande och stönande med resultat som skulle gjort en Grand Danois grön av avund. Trots detta så tappar inte föraren humöret utan jobbar optimistitskt vidare. Det gäller ju att föregå med gott exempel. Så plötsligt ökar farten igen. Föraren tappar nästan taget. Släden studsar och kränger, tårarna rinner i fartvinden det känns som vi flyger fram. Ja, ja det går väl mot mål. Efter målgång räknar vi ut att dragprovet precis går klart men vi får inte köra sämre dag två och tre. Det gör vi inte heller. Hundarna går snabbare och snabbare. Dag tre ger den bästa tiden. Varför? Jo vi har löst skitproblemet. Hundarna har nämligen fått för sig att i Särna kan man inte skita i koppel. En etikettsfråga? Vem vet. Hur som helst, de fick göra sina behov i fullkomligt fritt tillstånd. Man kan ju ändra vanor - vara lite flexibel. Så sista kvällen det oframkomliga eftersnacket.
Det finns så mycket mer att berätta. tex hur My vallade renar från bilen - hur vi hjälpte tyska turiser som praktiserade slädkörning på rygg, hur vi for till snölösa Kloten för ett sista dragprov, och storyn om den nattliga färden från Kloten till Leksand för att hämta kamrat med hundar som kört sönder kardanaxeln och på återresan nästan blev inblandade i en bilstöld - om bilrepartioner i Leksand följande natt - hur vi till sist ställde ut Tarrow som blev BIS-veteran.Men allt det där är en annan story - sorry.

Kalle i Gäddeviskås